Spegelbilden

Jag är ensam och måste så förbli på obestämd tid, en tid som jag kan stå ut med. Under alla dessa år har jag lärt mig att fördriva tiden och slå ihjäl den i tystnad. Det är den sysselsättning som upptagit mig sedan den dag han drog ut i det krig, som han tvingades till och jag blev ensam. Morgontimmarna förflyter lätt för mig, jag märker dem knappt, men kvällar och nätter är tunga och långa. Jag slits ner av den tunga ensamheten, den trycker på skuldror och ögonlock mot slutet av natten. Mörka linjer sprider sig i mitt ansikte och näsan sticker ut i de trötta och ledsna ansiktsdragen. Det ena följer det andra under mörkret och tystnaden då mina ögon så småningom faller ihop.

Konstnär: Kareem Sadoon

Jag suckar lättad när jag talar för mig själv för femtionde, sextionde eller hundrade gången:

”Så har ännu en lång dag gått. I morgon blir det annorlunda.”

Varje morgon under denna tid har jag återfått orken efter sömnen. Jag kliver upp ur sängen utan att tveka eller söla och efter en lätt frukost håller jag på med hushållsbestyr. Jag städar vårt lilla hem, de båda rummen och vardagsrummet. Jag putsar varenda sak och dammar överallt. Efter matlagningen och städningen går jag till badhuset för att bli av med smutsen och den klibbande svetten. Hela tiden tänker jag på honom som om han inte var borta utan skulle komma tillbaka vilket ögonblick som helst, öppna dörren och komma in i vardagsrummet med lätta steg för att sluta mig i sina armar. Jag skulle luta mitt huvud mot hans bröst utan att bry mig om smuts och svett och han skulle ständigt vara hos mig.

 Men jag talar ofta med honom under hans frånvaro. Jag har varit noga med att ställa fram hans tekopp på det lilla bordet i köket medan jag äter frukost. Jag gör samma sak till lunch. Under frukosten och lunchen låtsas jag ibland gräla på honom, ibland växlar jag inte ett ord med honom. En annan gång skämtar jag och klandrar honom milt, medan jag tittar på den tomma plats där han ändå är så närvarande.

Vi älskade varandra och de två år som förflöt av vårt äktenskap förbrukade inte alla våra känslor utan närheten och ömheten växte. Under det första året vi var gifta tillbringade vi kvällarna tillsammans efter att han kommit hem från arbetet. Vi var aldrig åtskilda mer än några få gånger när vi var hemma eller ute. Vi kände att tiden flög iväg när vi försökte fånga den sent på natten och fylla den med glädje. Dessa lyckliga stunder försvann undan för undan efter han blivit inkallad.

Det som skedde med oss, och i synnerhet med honom, kom inte på en gång utan tog någon månad eller så, som jag kände det. Det var små förändringar som jag lade märke till från en permission till en annan. Jag undrade över dem några ögonblick, men släppte dem sedan för att kunna njuta av de få dagar han var tillsammans med mig långt från fronten. De små tecknen ackumulerades efterhand och stora förändringar visade sig hos honom, som inte gick att förklara. På några månader blev han en annan människa som höll på att glida ifrån mig.

Nu jag befinner mig i en djup avgrund av tystnad som omsluter mig och fyller mig efter det att känslorna svalnat. Förut höll jag mig glödande som en vulkan som kokar i djupet för att sedan explodera och därefter låta lågorna falna.

Nu kan jag både lyssna till min egen röst och på honom för att fatta vad som hänt. Det började med att samtalen avtog. Sedan föredrog han att tiga och vara tankspridd. Han höll på att bli omedveten om det som omgav honom. När den hårt slutna cirkeln av tystnad omkring honom bröts - det var jag som bröt den - ryckte han till som av skräck. Ansiktsmusklerna spändes, han tittade på mig med förvånade, skräckslagna ögon.

På den tiden stod han långa stunder framför spegeln med ängslig min. Han ställde sig framför den, gick närmare och drog sig tillbaka från den … oavbrutet tittande… i ögonen och på det bleknade ansiktet. En annan gång log han mot sig själv eller bet ihop häftigt. När han plötsligt blev medveten om att jag såg på honom gick han bort från spegeln och låtsades vara upptagen med någonting annat. En kväll var han försjunken i sitt ansikte. Eter en lång stund vände han sig plötsligt mot mig på ett sätt som han inte brukade och frågade:

”Vad är det som har förändrats hos mig?”

Jag tittade tigande på honom och stannade upp där jag var utan att komma på vad jag skulle svara. Han upprepade frågan:

”Vad är det som har förändrats hos mig?”

”Vad ser du?”

”Jag vet inte, jag tvivlar på mig själv. Jag har blivit starkt medveten om att jag förändrats, det är jag säker på.”

”Hur då? Hurdan du är och hur du bär dig åt – eller?”

Han skakade nekande på huvudet:

”Nej, nej, jag menar inte hur jag bär mig åt, jag menar ansiktet och minen, inte sant?”

Jag betraktade hans ansikte en lång stund och skakade i min tur på huvudet.

”Jag vet inte … För jag … Kanske är du lite blek?”

Han fick tag på en liten spegel i närheten. Han såg sig i den och sade med knappt hörbar röst:

”Jag har förändrats, det är säkert. Det är inte blekheten jag menar utan det att jag har en mask för ansiktet.”

Jag skrattade och kände hur nära han var, jag gick närmare, tog om hans huvud och lutade det mot mitt bröst.

”Det är det ansikte jag tycker bäst om.”

Jag höjde hans huvud mot mig och kysste honom på ögonlocken och pannan och sade:

”Jag ska älska dig även om du förändras till det sämre. Hör du det, jag ska älska dig!”

Jag vet inte om han trodde mig eller inte, men han svarade inte. Han svarade inte heller senare på mina förebråelser. Han vände ryggen till och gick ut utan att tala om vart.

I den djupa tystnaden och stillheten försjunker jag i det förflutna och erinrar mig att hans prat under den sista permissionen bara handlade om kriget, om han nu sade något. Under långa månader tidigare hade han vägrat att tala om det när jag nämnde det. Han brydde sig inte om mina många frågor och svarade bara med lösryckta ord.

Många gånger frågade jag: ”Vad gör du vid fronten?”

”Jag är som vanligt.”

Då teg han som muren och talade inte om för mig vad det innebar att vara som vanligt.

”Vad gör du hela dagarna där borta? Hur får du dagen att gå?”

”Det är som vanligt!”

Jag vågade bryta hans envetna tystnad.

”Vad betyder det?”

Varje gång skrek han då rakt i ansiktet på mig:

”Åh, du frågar så mycket. Vet du inte vad ett krig är? Läser du inte om det? Ser du det inte varje kväll på teven?”

Så bar han sig åt de första månaderna. Men när han slutligen bröt tystnaden stack han hål i den tunga börda han bar på och han började berätta om kriget. Han babblade på utan att jag behövde ställa några frågor. De kvällarna omfamnade han mig kärleksfullt, lutade huvudet mot mitt bröst och började en lång, oavbruten, berättelse om eldgivning och bränder, rök, missiler, martyrer, tillfångatagna och om de sammanbrott som soldaterna drabbades av i sina svaga stunder och som förtärde kropp och själ.

Jag lyssnade uppmärksamt och avbröt honom sällan. Jag höll om hans huvud som vilade mot mitt bröst och jag strök honom mera ömsint än annars över det korta håret.

Hans röst höjdes ibland när han talat länge. Den skälvde och bävade och blev nästan ohörbar som en utdragen våg som väller fram, bryter över och sedan flyter tillbaka. Hans ord dog bort innan de nådde mig. Under stunderna av utmattning drog jag honom mera ömsint mot mig. Han lade ansiktet mot en glipa i min klänning. Jag kände hur hans grova hy nuddade vid min nacke och jag tryckte mig mot honom för jag ville bli ett med honom. En kväll talade han med ett blekt leende på läpparna medan han tittade sig i spegeln.

 ”Det är jag. Jag har inte förändrats. Det är mina ögon, det smala ansiktet, munnen, mustaschen. Allt är på plats, ingenting fattas som funnits där förut.”

Jag sade:

”Det är det jag alltid har sagt.”

”Men …”

”Vad då? Har du börjat tvivla igen?”

”Men tvivlet har aldrig lämnat mig. Inom mig är det något som oavbrutet sträcks till bristningsgränsen, sedan drar det ihop sig till en klump smältande järn, som slutar rinna när man häller kallt vatten över den, men som snabbt börjar rinna igen när temperaturen stiger.”

På ett ögonblick kände jag hur han förändrades. I hans inre flöt det smälta järnet fram plågsamt brännande. Hans ögon smalnade efter några timmar och blicken mattades som om han såg omvärlden genom en tjock dimma. Dessa ögon – som jag älskade intensivt – kunde blixtra och glittra. Ögonen drogs ihop till det normala, vidgades och blänkte till igen som blixten bakom en rad mörka moln.

 

Men han sjönk inte ner i mörkret, ibland blev han åter klar och glad. Han berättade för mig om allt som hänt honom, om kamraterna och allt som han hört av dem under den senaste tiden där ute.

Bara några gånger på slutet fick jag känna av bekymren.

Under hans sista permission blev jag en mur som han stödde sig mot, allt eftersom trycket ökade eller minskade och han fann sin utmattade själ. Denna mur var plågsamt tung varje gång den bar hans tunga bekymmer. Om jag hade stött bort honom och dragit mig undan skulle han ha brutits ner av tyngden och fallit i bitar

Jag är nu ensam, försjunken i tomhet och tystnad. Jag minns att han under den näst sista permissionen, då jag börjat undra över hans instabila beteende, hade för vana att gå ut för sig själv långa stunder.

”Du har börjat dra dig undan från mig och vårt hem.”

”Du behöver inte hysa några misstankar. Jag dras till stämningen i Baghdad som blivit halvt främmande för mig. Staden har börjat locka mig på permissionerna. Ljuset, ljuden, skönheten, gatorna, hotellen och skratten som ljuder mellan husväggarna, den påtagliga glansen i ansikten och kroppar. Här finns ett liv som vi har glömt. Varje sak har sitt pris och några få meter är det utrymme vi har. Som jag sa har varje sak sitt pris. Här finns ljus, samtal och sång. Till och med när det är tyst är jag en annan människa där.”

Jag grubblade över hans sista förklaring. Den gav mig en obestämd rädsla, men jag förträngde den medvetet. Jag låtsades skratta och frågade:

”Vad är det för skillnad mellan den människa jag känner och den som faktiskt befinner sig där.”

”Om du kunde förstå vad jag säger. Där är jag mera mig själv. Det är två saker som styr mig. Jag måste försvara landet och mig själv mot förintelsen. Båda sakerna är ständigt sammanflätade och driver mig att fortsätta med de uppgifterna även om jag bävar inför dem vid blotta tanken på vad de kan innebära för min tillvaro. Vet du att jag inte känner mig så på slagfältet? Jag är rädd för dagarna av stillestånd, då vi måste stanna i skyttegravarna under jordytan och inte kan göra annat än vänta under tystnad därför att samtalet dött ut. Tystnaden bryts ibland av några meningslösa ord. När vi är utmattade, sover vi när vi känner att våra kroppar är tomma av överansträngning, som genomborrade av tunna vassa nålar.”

En annan kväll sa han till mig:

”Under de tysta dagarna och kvällarna – men kom ihåg att det tunga kanonmullret aldrig tystnar – händer det att någon av oss exploderar i ett vanvettigt skratt, faller i krampaktig gråt eller reser sig med en hysterisk rörelse som om han ville komma upp till jordytan. Då brister tystnaden och vår spända vaksamhet. Vi rycker till och kanske någon av oss försöker avvärja ett tillstånd som gränsar till vansinne för att slippa att bli påverkad, men det kommer över oss gradvis.”

Han sa också:

”Där vet jag vem jag är och vad jag vill, om jag dödar eller dödas, här grumlas klarheten. Lugnet här fyller mig med frågor, det binder mig till hemmet och till dig, vårt lugna liv och den glädje som funnits. Jag är rädd för den frestelsen.”

Jag försökte säga någonting, men han tystade ner mig och orden fortsatte att strömma ur hans mun:

”Jag är väldigt rädd för att sjunka tillbaka i det normala livet.”

”Jag känner mig kluven” – han skrattade högt.

Det började rycka i ansiktet på honom. Jag blev rädd igen och såg en vass glimt i hans ögon. Jag hade inte märkt någonting konstigt hos honom när han kom på sin sista permission, utom att han var blek. Ansiktet var nästan färglöst. Han påminde om japanska skådespelare när de har tunga vita masker och är bleka som lik. Hans mask var gul och tyst. Han rörde sig inte ur fläcken den första dagen. Han satt försjunken i sig själv på en stol i vardagsrummet, kedjerökande, omedveten om min närvaro och oro. Nästa dag gjorde han likadant, han förflyttade sig bara för att göra det som var nödvändigt. Han nöjde sig med en lätt lunch. Så bar han sig åt fyra dagar i följd.

Den sjunde dagen grep han efter en spegel och betraktade sitt ansikte i den, sina sammanbitna anletsdrag, han bleknade ännu mer och blev alldeles vit.

”Vad har hänt?”

”Jag har förändrats väldigt mycket.”

Han nonchalerade mig inte. Han svarade som om han talade med sig själv.

Jag såg hans ansikte förvridas av spänning och sa:

”Du överdriver, du förstorar saker och ting och skapar en bild av din situation som är väldigt överdriven. ”

”Vad vet du om hur jag har det?”

Jag gick närmare och försökte smeka honom som jag brukade när han fick sina utbrott. Han fann sig i det en stund men när jag försökta ta spegeln ifrån honom spände han musklerna med underlig kraft. Han vände sig mot mig och jag såg ett skrämmande uttryck i hans ögon. Jag tog i hårdare, medan han höll fast i den och skrek:

”Är du galen? Det är ju bara en spegel!”

”Men där är sanningen!”

Han höll fortfarande i spegeln. Jag drog mig undan. Hans vilt uppspärrade ögon blixtrade och han stötte bort mig. Han slog den i små bitar som flög omkring. De slet upp en lång reva i mitt bröst, och det rann blod mellan oss.

IBTISAM ABDALLAH

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *