Dagen då min dotter flög sin kos

 

Hiyam al-Muflih 

Hennes gälla röst nådde inte längre mina öron.

Jag letade efter henne. Jag kastade ett öga på klungorna av barn på innergården.

Hon var inte bland dem.

Jag letade lugnt och snabbt i de rum som jag hade tillträde till. Jag hittade henne inte.

Mitt hjärta bultade allt snabbare. Lugnet fattade eld och exploderade i mina lemmar. Jag råkade i panik och skrek:

”Var är Sara? Har någon sett henne?”

Jag fick med mig värdinnan och gästerna. De for omkring i rummen, i alla skrymslen, på taket och letade efter henne. Inte ett spår!

Jag travade mellan väggarna ylande som en lejoninna, randig av tårar och med andan i halsen.

”Du måste vara rädd om Sara. Glöm henne inte i trängseln av gäster och bland allt pladder och skvaller. Jag vet hurdan du är.”

Han upprepade sina tillsägelser medan han körde mig hit. Det var som om han hade anat just en sådan händelse.

Barnen stannade upp på sina platser när de såg min förtvivlan och mina tårar. Jag drog mig inte för att i deras närvaro hysteriskt skrika:

”Var är Sara? Vem har sett min flicka Sara?”

Mödrarna tävlade om att fråga ut sina barn. Det äldsta av dem skakade i hela kroppen och gned sina händer mot varandra: ”Jag har inte sett henne.”

En i gul skjorta svalde och höjde sina ögonbryn: ”Jag såg henne.”

Jag grep tag i hans krage och stirrade honom i ansiktet:

”Var?”

Han drog upp sina gröna byxor ovanför sin smala midja.

”Hon lekte där vid dörren och sedan öppnade hon den. Jag ropade på henne men hon svarade inte utan gick ut.”

Jag gömde ansiktet i händerna: ”Gode Gud, det finns inga män i huset. Vit är alla bara kvinnor och barn. Vem kan leta efter henne utanför dörren för min skull?”

En med runt ansikte pekade varnande med sitt korta bruna pekfinger:  ”Jag ropade också på henne. Jag sade till henne att inte gå ut genom dörren, så att det inte skulle gå med henne som med den lilla kaninen som gick ut ur sitt hus och jägaren sköt honom. Det har min mamma berättat. Inte sant, mamma?”

Art: Kareem Sadoon

Hans mor lade sin hand över hans mun och bad honom hålla tyst.

Jag blev yr. Min strupe var en torr öken där det aldrig någonsin hade funnits nog med vatten för att släcka törsten.

”Ge mig min ʻabā’a så att jag kan leta efter henne på gatan.”

En i blommig klänning kom emellan. ”Sara gick ut för att leka i sanden framför huset. Hon sade till mig att hon tycker om att leka i sanden, men att hennes mamma har förbjudit henne för att hon inte ska smutsa ner sin klänning.”

Sedan när kunde Sara, ett tvåårigt barn, tala?

Ack, om jag bara inte hade förbjudit henne att göra någonting. Om jag bara inte för en stund sedan hade förbjudit henne att äta en chokladbit som hon var förtjust i.

Den vitklädda med tjockt lockigt hår stod upprörd på tå:

”När Sara lekte i sanden stannade en röd bil och föraren i den hade mustasch som pappa. Föraren ropade på henne och bjöd henne på en bit choklad och tog henne med sig i bilen.”

Gode Gud, min dotter har kidnappats!

Flickan som hade brun pannlugg skrek i mitt ansikte:

”Jag sade till henne att inte ta emot någonting av främmande. Mamma har sagt till mig att inte äta någonting som jag fått av någon och att aldrig någonsin följa med en främling.”

Den tjocka framför henne förebrådde henne:

”Du ljuger. Det var inte så, tant. Sara har inte åkt med någon röd bil, utan det kom ett vitt flygplan som hon sprang in i och sedan flög det iväg mot havet.”

Jag såg mig själv som en gummiboll som små brunbrända ben sparkade mellan sig.

Den lilla skalliga gned nästippen och sade sorgset:

”Det är sant att Sara gick ut på gatan och att dt snabbt kom en bil – en Phantom – som körde på henne och blodet rann ur henne.”

Min dotter är död? Överkörd av en bil!

Jag kröp till dörren, mina fötter bar mig inte längre och mitt bröst kved som hos en mor som förlorat sitt barn.

Efter att ha varit alldeles tyst började den vitklädda tala som en vis man med ömsom kisande, ömsom uppspärrade ögon:

”Men Sara är liten. Hennes händer kan inte få tag i det där för att öppna.” Han pekade på dörrhandtaget.

Jag blev alldeles stel. En hink iskallt vatten hälldes över mitt huvud. Jag skakade ihållande och mitt blod strömmade än hettande än isande.

Liten – når inte dörrhandtaget – har inte gått ut – hon är alltså inomhus …!

Liv flammade upp i mina lemmar, jag samlade mig och for iväg som en blixt.

Jag stannade mitt i köket. Jag sökte noga och lugnt.

Under bordduken som hängde ned i golvet stack två små bara fötter fram. De följdes av två smala ben. Sedan en smal kropp med två bruna armar. Sedan två intensivt levande ögon i ett brunt ansikte nerkletat med en halv ask choklad – under bordet!

Henry Diab

  • Hiyam al-Muflih är förf. och journalist från Saudiarabien. Hon utbildade sig till agronom i Syrien. Numera arbetar hon som journalist för tidningen al-Riyad. Hiyam al-Muflih har belönats med första pris i flera novelltävlingar i Syrien och Saudiarabien. Hon har fått andra pris för en novell i Arabemiraten. Al-Muflih är medlem av författarförbundet i Saudiarabien.
Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *