Att skriva eller att inte skriva testamente Av Anna Fayad och Ulf Berquist

 

Anna Fayad och Ulf Bergquist

Att skriva testamente kan uppfattas för många som något besvärligt inte minst för att det påminner om döden. Ett vanligt svar på frågan varför en klient har väntat med att skriva testamente är att ”man har inte fått tummen loss”. Det vardagliga livet kommer emellan och upprättande av testamentet skjuts upp. Den yngre generationen anser att de är för unga för att skriva testamente. Syftet med denna artikel är att upplysa läsaren om våra kommande internationella arvslagar och varför det är så viktigt att skriva ett testamente.

Fram till den 17 augusti 2015 gäller i Sverige att arvet efter en avliden person skall fördelas enligt lagen i det land personen var medborgare. Är den avlidne tysk medborgare skall arvet fördelas enligt tysk rätt oavsett om personen i fråga var bosatt i Sverige. Den 17 augusti träder EU:s nya arvsförordning i kraft och då kommer nyssnämnda regel att slopas. Istället kommer arvet efter en avliden person fördelas enligt lagen i det land personen var bosatt. Detta innebär att arvet efter en utländsk medborgare som var bosatt i Sverige skall fördelas enligt svensk lag.

Märk väl att syftet med EU:s nya arvförordning inte är att ha gemensamma materiella regler, det vill säga vem som är berättigad till arvet eller hur stor andel arvinge är berättigad till. De materiella reglerna är upp till varje enskilt medlemsland att bestämma. Arvsförordningen pekar istället på vilken lands lag som skall tillämpas då det finns anknytning till olika länder på grund av medborgarskap, bosättning eller egendom.

Vad innebär då EU:s nya arvsförordning för oss i Sverige och har vi möjligheten att bestämma att lagen i ett annat land än den arvsförordningen pekar på skall gälla? Arvsförordningen är en förordning som arbetats fram av EU:s medlemsländer med undantag för några få som har valt att ställa sig utanför lagregleringen. Arvsförordningen är direkt tillämplig i svensk lag och skall således börja gälla i Sverige så fort den träder i kraft den 17 augusti. Har vi då möjligheten att bestämma att annan lag skall gälla i stället för den som förordningens huvudregel bygger på? Ja den möjligheten finns även om den är begränsad.

Enligt arvsförordningen är det möjligt att välja lagen i det land personen i fråga är medborgare. Det är således inte möjligt att välja vilket lands lagstiftning som helst. För en svensk medborgare bosatt i Portugal innebär huvudregeln i arvsförordningen att portugisisk arvslag skall fördela arvet. Den svenska medborgaren har dock möjligheten att genom testamente välja att arvet skall fördelas enligt svenska arvsregler. Denna lagvalsmöjlighet i fråga om arv har vi inte haft i svensk lagstiftning tidigare och för utlandssvenskar är lagvalsmöjligheten guld värd.

Arvets fördelning mellan arvingarna ser olika ut i olika länder. I Sverige har vi tre arvsklasser. Den första arvsklassen består av den avlidnes barn eller barnbarn i avlidet barns ställe. Den andra arvsklassen består av den avlidnes föräldrar med lika stora andelar. Är någon av föräldrarna avliden träder den avlidnes syskon eller syskonbarn i förälderns ställe. Här kan även halvsyskon ärva. Tredje arvsklassen består av far- och morföräldrar. Är någon av dessa avliden träder fastrar, farbröder, mostrar eller morbröder in. Kusiner ärver inte. Om det inte föreligger några arvingar i första, andra eller tredje arvsklassen träder Allmänna arvsfonden in som arvinge. Särskilda arvsregler gäller för efterlevande make. Notera att sambor i Sverige aldrig utgör arvinge och har således ingen rätt till arvet om det inte föreligger ett testamente som säger annat.

Ordningen av arvingarna enligt arvsklasserna ovan är reglerad i de svenska arvsreglerna. Om arvslagen i annat land skall gälla på grund av att personen i fråga var bosatt där så kan andra arvsregler komma att tillämpas. Det kan vara frågan om att flera släktingar skall dela på arvet, att barnen ärver före make eller att arvingar av det manliga könet ärver m er än sina kvinnliga släktingar.

I Sverige har arvingarna i den första arvklassen alltid rätt till ”laglotten”. Laglotten innebär att den avlidnes barn inte blir arvslösa (de kan dock få vänta på sitt arv om efterlevande make också är deras förälder). I Sverige är laglotten hälften av arvet. Denna lagregel finns inte i alla världens länder och även om den finns så behöver den inte uppgå till hälften av arvet som i Sverige. En annan lagregel som vi har i Sverige är att arvingar inte ärver den avlidnes skulder. Så är det inte i till exempel Tyskland. Där kan arvingarna riskera att de blir betalningsskyldiga för den avlidnes skulder om dessa överstiger hans/hennes tillgångar.

På grund av den rådande internationaliseringen och de olika familjekonstellationerna kan det vara av betydelse att skriva testamente. Det är den enskildes ansvar att utreda vilken lands arvslag som lämpar sig i den givna situationen. Arvsreglerna ser olika ut i olika länder och i vissa fall är det inte frågan om att utesluta arvinge men att istället inkludera utomstående, till exempel fosterbarn eller vänliga grannar men också välgörenhetsorganisationer. Syftet kan även vara att den efterlevande sambon eller maken skall kunna bo kvar i den gemensamma bostaden.

Det är viktigt att notera att det både i dagens svenska regler och i morgondagens EU:s arvsförordning finns ett så kallat ordre public-förbehåll. Det innebär att om utländsk lagregel strider mot grundläggande svenska värderingar, kan en svensk domstol avstå från att tillämpa den regeln.

Ulf Bergquist

Anna Fayad

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *